Med patent genom krigets Tyskland
År 1938 hade Olle Engkvist, styrelseledamot i Betongindustri, fått veta att det fanns en ny metod med förspänd betong som utnyttjade både betong och armeringsstål bättre. Han kontaktade Axel Eriksson, Betongindustris VD. Det var den tyske ingenjören Ewald Hoyer som 1937 patenterat metoden att armera betong med spända 2-mm ståltrådar.
1939 åkte Axel Eriksson och företagets konstruktör Ulf Bjuggren till Tyskland för att träffa Hoyer och fullgöra avtalet.
Man satte genast igång med provtillverkning i ett garage på Kungsholmen i Stockholm och snart nog var produktionen igång… av skyddsrumsbalkar!
Då det fanns en risk för att huvudstaden skulle utsättas för bombangrepp krävdes mängder med skyddsrum. Men då de flesta källare inte hade tillräcklig bärighet behövde de förstärkas, och den nya strängbetongen från Betongindustri blev en utmärkt lösning.
1942 byggdes den första fabriken i Liljeholmen där man producerade betongelement enligt den nya metoden. Samtidigt började man utåt kalla verksamheten Betongindustri Strängbetongfabriken. Det av tyskans “Stahlsaitenbetong” direktöversatta “stålsträngbetong” var för krångligt, och man sa kort och gott “strängbetong”. 1954 blev Strängbetong ett fristående dotterbolag.
Trots strängbetongens fördelar tog det tid innan marknaden tog nyheten till sig. En vinnande faktor blev att strängbetong i många fall kunde ersätta stålbalkar, som under och direkt efter kriget var en dyr bristvara. Stolpar till elektrifieringen av den svenska järnvägen och hallbyggnader blev så småningom några av Strängbetongfabrikens storsäljare.
